1831-1910 Swiss Albert Anker Galleries During his studies, Anker produced a series of works with historical and biblical themes, including paintings of Luther and Calvin. Soon after returning to Ins, though, he turned to what would become his signature theme: the everyday life of people in rural communities. His paintings depict his fellow citizens in an unpretentious and plain manner, without idealising country life, but also without the critical examination of social conditions that can be found in the works of contemporaries such as Daumier, Courbet or Millet. Although Anker did paint occasional scenes with a social significance, such as visits by usurers or charlatans to the village, his affirmative and idealistic Christian world-view did not include an inclination to issue any sort of overt challenge. Also prominent in Anker's work are the more than 30 still lifes he created. They depict both rural and urban table settings in the tradition of Chardin, their realist solidity reflecting Anker's vision of a harmonic and stable world order. In addition, Anker created hundreds of commissioned watercolours and drawings, mostly portraits and illustrations, including for an edition of Jeremias Gotthelf's collected works. To provide for a steady income, Anker also decorated more than 500 faience plates for the Alsatian producer Theodore Deck. Anker was quick to reach his artistic objectives and never strayed from his chosen path. His works, though, exude a sense of conciliation and understanding as well as a calm trust in Swiss democracy; they are executed with great skill, providing brilliance to everyday scenes through subtle choices in colouring and lighting. Their parochial motives belie the open-mindedness towards contemporary European art and events that Anker's correspondence reflects.  Related Paintings of Albert Anker :. | Huftbild eines Madchens | Market in Murten (nn02) | Auf dem Ofen | The Artist's Daughter Louise | Die Kartenlgerin |
Related Artists:
FLEGEL, Georg
German painter (b. 1566, Olomouc, d. 1638, Frankfurt am Main). was a German painter, best known for his still life works. Flegel was born in Olmetz (Olomouc), Moravia. Around 1580 he moved to Vienna, where he became the assistant to Lucas van Valckenborch I, a painter and draughtsman. Flegel and his employer later moved to Frankfurt, which at the time was an important art-dealing city. As an assistant, he inserted items such as fruit, flowers, and table utensils into Valckenborch's works. In a period of about 30 years (c. 1600-1630), he produced 110 watercolor pictures, mostly still life images which often depicted tables set for meals and covered with food, flowers, and the occasional animal.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Lambert Lombard
Flemish Northern Renaissance Painter, 1505-1566 was a Renaissance painter, architect and theorist for the Prince-Bishopric of Liege. During his career he worked for Jan Gossaert in Middelburg and trained Frans Floris. In 1532 he became court painter and architect in Liege. A few paintings and many drawings have been preserved. In 1537 he was sent to Rome by Erard de la Marck, prince-bishop of Liege, to buy works of art, and he discovered the wonders of the Italian Renaissance. On his return he brought not only works of art, but also the new ideas concerning art and the position of the artist, to Liege.